Igår läste jag om Martin Luther King. En mycket stor man. Han stod upp för bra saker. Sa att han hade en dröm. Och då började jag tänka. Jag har också en dröm. En stor dröm. En dröm som kan förändra sporten för alltid. Jag drömmer om Speedway på el.
Nya hojar som drivs med elmotorer. Kompakt tystnad och så ett lätt surrande ljud när förarna ger sig av. Räkna watt och ampere i kurvorna. Slippa doften av etanol. En renare speedway för alla oss fantaster.
Jag drömmer om en grönare profil. Ett uppsving för sporten. Jag drömmer om stora investeringar. Elon Musk i målfållan. 140 varv på solenergi. Solceller på varje läktare. Elkablar i depån. Jag drömmer om en laddbox Örebro vid varje startlinje. Duracell-kaninen som maskot.
Jag drömmer om en revolution. Billigare speedway. Program för att öka sporten i tredje världen. Gratis stålskor till barn i Bangladesh. Föreläsningar av Nicki Pedersen i Kongo. Tony Rickardsson som idol på Papua Nya Guinea. En speedway som sprider sig över världen.
Ni kanske tycker att jag är orealistisk. Att jag drömmer för stort. Men då vill jag ödmjukt citera John Lennon. Imagine, sjöng han. Sen sjöng han säkert mer än så, men jag kommer inte ihåg texten.
Masarnas sång kommer jag ihåg. Den är enkel. Trallvänlig. Lite som Hej hej Monika! Enkla rader och rim som sätter sig. Som en femetta i andra heatet. Yes!
Hej hej hej, Masarna hej! Hej hej hej, speedway!
Behöver det vara svårare än så? Jag tycker inte det.
På el kan vi sjunga en ny låt. Vi är laddade, vi är tända.
Tomas Ledin.
Har det någonsin funnits någon bättre låtskrivare?
Jag tror inte det. Har det funnits en större dröm än speedway på el? Jag tror inte heller det.
Det är stora planer. Jag känner mig som Ledin.
Ikväll kan allting hända.